Det är inte svårt att känna en viss uppgivenhet och frustration när man tänker på världsläget. Flyktingar i tiotusental som räds bomber vid turk-syriska gränsen , barn som dör på Medelhavet samtidigt som Göteborgare protesterar i högan sky mot tillfälliga flyktingboenden som de menar ska ta barnens pulkabackar och sänka deras villapriser. Det känns inte helt bra just nu, det tror jag det är många som kan skriva under på.
Jag har varit på Språkcaféet idag. Det första för den här terminen. Vi var cirka 10 språkvärdar som pratade svenska för allt vad tygeln höll tillsammans med 20-25 utlandsfödda. De flesta från Iran, Afghanistan och Syrien. En del har varit här i allt från något år till upp mot 10 år, det gifta paret som jag pratade med idag hade varit här i 7 månader.
Just idag hade ledarna ordnat en ordlek men annars brukar vi prata utifrån ett givet tema, tex sport, mat, utbildning och liknande. Att gå på Språkcaféet är hur mysigt som helst. Jag skulle vilja säga att det är som bomull för själen. Man möter (för det mesta) helt okända människor, där båda parter gör allt för att man ska förstå varandra. Det ger en varm känsla i kroppen. På något vis behöver man inte prata så mycket heller, det känns väldigt bra att vara där ändå. Det låter kanske klyschigt men man förstår varandra bara genom att vistas i samma rum.
Vi dricker kaffe och pratar en stund till. När vi närmar oss slutet på de 90 minuterna är det som att ingen vill gå därifrån. Vi skiljs åt för den här gången, många tackar i hand och en del visar sin tacksamhet och glädje med en kram. Flera pratar redan om nästa gång. Alla ser ut att ha haft en trevlig stund tillsammans.
Och jag tänker att den här goda känslan i kroppen kan jag leva på länge.
(Ps. Vill du läsa mer om mat och integration kan du läsa HÄR och HÄR.)
